Morkarla kyrka
Predikstolen
Predikstolen sitter på norra korväggen med
uppgång från sakristian
Tillverkningsår är 1622 enligt en
inskrift under bokplattan
Det är en renässansstol i tidstypisk utformning med så kallad
plattskärningsornamentik. Dess närmaste motsvarigheter hittar man i Norrland och
man kanske därför vågar gissa på att byggmästaren var norrlänning, möjligen
jämtlänning
Ursprungligen satt predikstolen på södra väggen
med uppgång inifrån kyrkan. Om den då var försedd med ljudtak
är okänt.
I samband med en ombyggnad år 1778 flyttades den till norra sidan. Man högg en
öppning i norra korväggen så att man från sakristian kunde gå direkt upp i
predikstolen
Genom ändringen blev det nödvändigt att
bygga till en sektion i predikstolen, där den tidigare öppningen funnits
Det nya
partiet försågs med speglar, ram- och listverk i överensstämmelse
med de gamla.
Predikstolen behövde samtidigt breddas och utökades därför med ett parti med
kannelyrer på sidoytorna närmast väggen
Senare målades hela predikstolen blå och försågs
med olika symboler i speglarna bland annat timglas och
treenighetssymbolen med det allseende ögat.
År 1897 försågs den med ljudtak och reparerades av byggmästare Ahlenius
Vid kyrkans restaurering år 1956 fick
konservator Sven Carlsson i uppgift att försöka återställa
predikstolen i ursprungligt skick
Ljudtaket togs bort men de
andra tillförda partierna behölls
När de sentida övermålningarna avlägsnades framträdde på speglarna målade urnor
omväxlande svarta och röda
Paradisurnor i nischerna
Predikstolen är sammansatt av
olika delar, så att man har en känsla av att man kunnat plocka isär den
i sina minsta delar som en byggsats och lätt kunde sätta ihop på nytt.
Den är rikt dekorerad så att
praktiskt taget varenda yta fått något ornament, men den är ändå inte
överlastad utan har kvar mycket av renässansens resning.
På de fem sidorna är huvudmotivet en rad nischer med urnor. Nischerna är
grunda så urnorna som placerats i dem är målade. Urnornas färg växlar,
varannan svart och varannan röd (syns tyvärr inte tydligt på bilden)
Den omgivande infattningen växlar på motsvarande sätt: röd kruka - svart
infattning, svart kruka - röd infattning. Krukorna har genombrutna,
dekorativa handtag.
Paradisvas
På den centrala pjäs, som predikstolen utgör i kyrkorummet kan det inte vara fråga om en vas vilken som helst eller en tom dekorativ utfyllnad på nischytan. Det här är en paradisvas; det ser man på kransen av utbuktningar, som förorsakats av trycket från det tunga vattnet, livets vatten. (Jämför med dopfunten)
Ur denna behållare växer
en ranka upp, ursprungligen förhistorisk men övertagen
av kristenheten och omtolkad som arbor vitae,
livsträdet (Fakta: Oscar Reutersvärd: Paradisets källa).
Ur varje vasöppning reser sig en stängel med blad och
gracila sidostänglar, som ömsom böjer sig inåt, ömsom
utåt i mjuka bukter.
Ett par bugande tulpanliknande
blommor böjer sig in mot mittstängeln medan överst ett
par sidoskott med blomkalkar kantar arkadbågen.
Med denna tolkning blir motivet på predikstolen i Morkarla kyrka inte bara ett värdigt motiv utan en mäktig predikan om kyrkans budskap. Man kan förstå att människor på 1800-talet inte förstod symboliken och därför hade behov av att förse den möbel från vilken Guds ord predikades med symboler, som man kände till.